Som alltid när någon tycker att jag ska vara/göra/tycka något så är/gör/tycker jag gärna motsatsen bara för att det gör mig så jävla irriterad när någon säger åt mig hur jag ska vara/göra/tycka. (missförstå mig inte jag älskar att inspireras av olika människor och deras åsikter men ni fattar).

Typ mamma "du ska äta middag innan du gör lalalalala". Nej, här ska fan inte ätas nån middag. Eller typ idag "Le lite på skolfotot" nej, här ska fan inte les på nåt skolfoto. Eller "gör såhär för såhär ska man göra om man är tonåring ochj tjej och lallala whatever" nej här ska fan inte göras nåt som jag borde göra för att jag är sån eller sån.

 

Därför kliar det lite i min trotshormon när jag måste erkänna för mig själv att jag är en sån jävla tonårsklyscha. Jag pratar om tonårsklyschiga saker, är tonårigt förrvirad och tillintetgjord av livets exstensiella frågor så som "vem är jag?" "Finns Gud?" "Tycker jag mer om ostbollarnas form än ostbågarnas eller är dom faktiskt godare också?". Jag instagramar och facebookar och skriver lappar på lektionerna, jag kollar upp söta pojkars scheman och lägger för mycket pengar på latte eftersom jag inte ens kan dricka kaffe på riktigt. (Fast seriöst älskar latte). PINSAMT MEN SANT.

Önskar att jag inte alls var tonårigt förrvirad eller totalt ointresserad av att prova alla lattesmaker på wayne's eller inte alls "fnittrade" på bussen tills folk säger till att "det är faktiskt ingen ungdomsgård". SAMTIDIGT är jag lite glad över det för det ligger en sorts skönhet i den där tonårsklyschigheten. Att få vara lite ung och dum och fnittrig och jobbig och oekonomisk och att få spara scheman i ett album på mobilen och slaviskt kolla igenom den gamla skolkatalogen tills man somnar. Så trots pinsamhet och förrviring är nog tonårsklyschan en nödvändighet. Om vi inte har varit i den kan vi ju inte ta oss ur den och något som är värre än att vara tonårsklyschig är ju att inte komma UR tonårsklyschan. Fattar ni. Om man inte är riktigt tonårsklyschig när man borde vara det kanske ett spår av tonårsklyschighet förföljer en resten av livet. FYFAN.

 

Summa Sumarum (eller hur man nu säger) är nog tonårsklyschan nödvändig, om än pinsam.

 

Hej så länge.