Lyssnade på Mia Skäringers gamla vinterprat igår när jag skulle sova.

"Jag gav alltid hjärtat fullt ut för jag kunde inget annat. Det är både sorgligt och ganska vackert", sa hon.

Det var så sant att jag ville skrika. Så jävla dumt ibland att tycka om så himla mycket men det går liksom inte att sluta. För ibland blir det ju bra också. Ibland är det lite vackert till och med.

Vill hitta en balans i det där. Men nu ska jag sova.