Hej ni.

 

I fredags överraskade vi Josefine som fyllde år för nån vecka med middag på Friday´s och väl där skvallrade jag och livets små lågor om allt som finns att skvallra om och åt välkryddad kycklingpasta tills vi blev tillsagda att gå.

 

Efteråt åkte jag och valda delar till Jack och drack svartvinbärste ur muminkoppar och åt brända bullar.

Jag vet inte riktigt vad det var med den kvällen men den var så oerhört SKÖN bara, som om jag tittade på mitt liv utanför, som att jag gjorde saker jag egentligen inte riktigt vågar, även om det bara var små dumma grejer, för att det var liksom inte jag som gjorde det.

Som om att det inte var jag som satte håret bakom öronen fast jag egentligen tycker jag i ful i det eller som om det inte var jag som smakade vackra vänners mat vid ett runt bord på restaurangen fast jag egentligen är vegetarian eller som om det inte var jag som somnade och grät till Kalle och Chokladfabriken i Jacks soffa mellan världens mysigaste vänner om vartannat fast jag egentligen inte kan gråta med andra människor och fast jag egentligen tycker det är läskgt att somna när andra ser på. Som om att det inte var jag som vandrade hem i natten fast jag är rädd för att gå ensam när det är mörkt. Oerhört konstig men befriande känsla, det var så lätt att vara glad åt allt den kvällen, åt alla människor som jag får ta del av, åt den här staden som jag lyckligtvis får leva och bo i och åt brända bullars oanade potential. Ska komma ihåg att känna sådär lätt.

 

Igår såg jag "Green street holligans" och "This is England", åt för salta popcorn och somnade tidigt med raggsockor på. En ofattbar trötthet i mig igår, det fanns inte någon ork alls att sätta på mig snygga kläder eller måla läppar eller gå ut ens och just därför bestod igår utav min teve, raggsockor och popcorn. Är inte lika rädd för att bli trött längre, vet att det finns mycket som gör mig pigg nuförtiden. 

 

Fick en kommentar om hurvida mitt liv verkligen var så fabolöst som jag beskriver det i bloggen. Just nu, ja. Dom senaste fyra, fem månaderna har mitt liv varit ett disco och jag har alltid varit bjuden. Innan sommaren kände jag en sån himla uppgivenhet minns jag, för ett år sen var mitt liv snarare ett lökigt pizzahak med dyra priser, men så mycket nytt har hänt och jag tar tid på mig att ta in. 

Självklart är jag inte alltid på topp, jag längtar och undrar och tröttnar såklart men jag längtar och undrar och tröttnar inte lika ofta nuförtiden. Och tack för kommentaren, vilken jättebra kommentar. 

 

Nu ska jag läsa och äta nudlar tjaba.