Efter en bra kväll som jag ska berätta om nån gång stod vi och inväntade tunnelbanan. Jag tittar upp och möter en så himla vacker pojkes blick. Han är minst tjugo och påminner lite om Håkan Hellström. Han tittar verkligen, inte sådär tonårigt flackande utan han verkligen TITTAR på mig. Jag blir alldeles till mig. Här på en tunnelbana i den allra tidigaste morgonen står en vacker pojke och TITTAR på mig.

Vi hamnar i samma vagn och jag sitter mittemot honom en bit framför. Det går inte att sluta titta på honom för jag vet att han tittar på mig. Jag möter hans blick igen och vi vinkar till varandra. Hans huvud nickar ett "hej" mot mig och jag blir generad tills jag dör. Han är så jävla vacker.

Han sitter kvar när jag går av och vi står utanför tunnelbanan tills den börjar åka. Han vänder sitt huvud mot mig, gör en ledsen min och hans huvud nickar ett "hejdå". Och så åker han iväg. Där på en tunnelbana i den allra tidigaste lördagsmorgonen åker han vidare och våra liv kommer antagligen aldrig att korsas igen men ikväll gjorde dom det och det var så fint, så oerhört jävla asfint.

Det gör inte så mycket att jag aldrig kommer få veta hans namn eller att jag aldrig kommer få veta hur hans röst låter, för vi behöver kanske inte varandra mer än såhär. Vi behövde kanske bara få le mot varandra och bli lite varma och han behövde kanske bara få förstå att jag tyckte att han var så oändligt vacker och jag behöver kanske bara bli påmind om hur fantastiskt fint det är att människor blir en del av ens liv på så många olika sätt. Att det måste på något vis vara det här livet handlar om, om att på olika vis bli en liten bit av någon annans pussel.

Ska sova nu och vara kär i honom lite grann för alltid.