Igår träffade jag Hanna som har varit i USA i ett år. Ett år för henne hade inneburit så mycket, hon hade träffat så mycket nya människor och gjort så mycket nya grejer.
När jag skulle berätta om mitt liv det senaste året blev det tyst. Vad hade jag att säga?
Nian såg jag som en genomkörsport. Jag var liksom tvungen att ta mig igenom det där för att komma till gymnasiet. (och för er som inte har gått nian se det som mer än en genomkörsport för det är mer än så). Det känns inte som att något har hänt. Men när hon poängterade att jag var fjorton senast vi sågs så kände jag hur fruktansvärt längesen det var EGENTLIGEN. Hur mycket som har hänt från mitt fjortonåriga jag tills idag, hur mycket jag faktiskt har förändrats. Jag är inte längre en fruktansvärt förvirrad fjortonåring i fula jeans och det känns så jävla bra. Jag saknar inte den där förvirringen eller dom där jeansen. Och det var bara lite mer än ett år sen.

Jag har i alla fall bestämt mig att när jag ska se tillbaka på det här året ska så mycket ha hänt, inuti och utanför mig, och en hel del har nog redan hänt. Känns bra.

I fredags överraskade vi Live med Tacos och lite prerrar och sånt som man ska få när man fyller sexton.
I lördags firade jag Axel hemma i hans makalösa våning (!) och åt blåbärspaj och sånt som ätas bör när man fyller sexton, och promenerade i natten och mådde bra.

Nedan en bild på me as fjorton (jävligt) fagra.

Hare.

SKULLE HA PUBLICERATS I SÖNDAGS