Idag jobbade jag och målade med små barn och såntdär som jag gör för hur mycket para som helst.
Det var stressigt och jag packade ner målningar i papperspåsar till tio barn samtidigt som ett barn tappat bort sin mamma och trodde att han behövde kräkas och solen sken in genom stora glasfönster och mina babylockar klibbade i min panna. DÅ kommer en liten flicka fram och säger "den här är till dig" och sträcker fram en målning. Jag ville dö och gråta och krama och skratta på samma gång. Vilken gåva. VILKEN GÅVA! Det är ju som en medalj, eller en såndär guldklocka man får efter 50 års arbete inom nånting, ett bevis på att någon uppskattar mig. Lite UPPSKATTNING bar hon i händerna och sträckte mot mig och jag behärskade mig, tackade så mycket och kramade henne hårt och lät henne plocka med mina armband fast tusen föräldrar behövde hjälp med nåt. Så jävla fint med lite äkta uppskattning och jag bar papperspåsen med hennes bild stolt framför mig hemåt.

Nu ska jag gymma lite (läs springa på ett rullband och skvallra med Blenda).
Puss.