Sweet little Jesus child
Det är som att det äntligen kommit tillbaka. Den där känslan av potential i allt en gör. Jag tror inte jag har känt den sen det gick upp för mig att jag behövde jobba hela höstlovet. I mer än två månader har jag gått runt i nåt sorts vakuum. Nåt sorts jävla stand-by läge. Jag har inte klivit upp ur sängen på helgerna under hela oktober och november förutom för att plugga, förutom för att jobba, förutom för att stressa bort till något annat. Och när folk frågar vad jag har gjort hela helgen eller hela lovet har jag inget svar för jag har varit i stand-by läge. Ett knapptryck bort från verkligheten. Ett jävla vakuum som präglas av en innerlig längtan att somna om.
Julfest. Hilma fyllde år, det snöade på hela vägen hem och Elvira höll min hand.
Mitt livs jävla solar som nu höll varsin hand genom snöfallet.
Jag vaknade bredvid bästisar av morgonsolen i kyrkan.
Såhär ska jag bo
Promenerade hem i staden som är mitt egna kärleksbarn.
Hade teateruppsoel fast jag mimade för jag var för hes.
Och så äntligen. Det där uppvaknandet. Äntligen det där knapptrycket som får mig ur stand-by läget, upp på fötterna ut i livet.
Jag har nästan fuskat mig igenom december för jag har dansat mig igenom plugghålen fast jag borde ha sovit mig igenom dem. Men äntligen. A taste of existensen igen och jag har tagit tillbaka dansen, flykten, glädjen i magen och installerat det i mig igen.
Jag har fan inte varit lugn eller lycklig eller lustfylld på hela jävla oktober november typ, jag har legat där som en liten människa i universum och andats in och ut och hoppats på att det snart ska ta slut. Börjat dricka kaffe på morgonen för att hinna plugga innan skolan börjar och passat på att gråta på nätterna för att spara tid.
Men julefriden har kommit så lämpligt och jag vill inget mer än att det där lovet ska omfamna mig med mat och klappar och tid och sömn. Och livet är tillbaka i blodet och jag har gråtit så mycket denna helg både som någon sorts tacksamhet till livet som valt att välkomna mig tillbaka, som en reaktion på att nåt är vackert igen, som en sorts konsekvens av livets bakfylla och vinets bakfylla och kanske lite p.g.a. PMS.
Julfest. Hilma fyllde år, det snöade på hela vägen hem och Elvira höll min hand.
Mitt livs jävla solar som nu höll varsin hand genom snöfallet.
Jag vaknade bredvid bästisar av morgonsolen i kyrkan.
Såhär ska jag bo
Promenerade hem i staden som är mitt egna kärleksbarn.
Hade teateruppsoel fast jag mimade för jag var för hes.
Antal gånger jag gråtit under helgen:
1. När luciatåget sjöng "sweet little Jesus child" och Olga och Moa stod där som Lucia och mimade ännu sämre än vad jag gjorde och det var så fucking vackert att de stod där och alla andra och är mina vänner och sjunger och jag håller dem i handen liksom.
2. När jag kom hem snöblöt och grät i en halv minut innan jag somnade på en stackars sinnesförvirrad André. Anledning till gråten: oklar
3. När ett barn på min teater dansade ballet på mitt julspel. Kan inte ens fortsätta prata om det
4. När luciatåget igår i Katarina tydligen leddes av Ella som sjöng solo med en röst som jag skulle offra alla mina pokemonkort för.
5. Nu när jag tänker på detta.
Vi ses snart mina älsklingar.
Kommentarer
Trackback
