Känns lite som om jag har en champagneflaska inom mig. Bubblor överallt. Till er som inte riktigt kan relatera till denna känsla så är den mycket bra. 

 

Annars längtar jag med varenda cell av mig själv till våren. TÄNK att i tunn jacka bege sig för att grilla och öla och träffa gamla och nya vänner i Vitabergsparken, tänk att slåss om en plats vid nytanväggen eller se kvällssolen sippra in genom stora fönster och göra det fullständigt omöjligt att stanna hemma och må sådär en kväll. Tänk att bli lite brun och känna att en klarar av lite krångel för det är grus under sulorna. 

 

Om tio dagar far jag till Alperna som sagt och även om jag missar en vecka fylld utav braighet här hemma ska det bli så jävla fint att dansa bort sånt som skaver i magen och kicka mojitos i skidbacken. Också fint att få känna sig lite äldre, disponera en egen lya i en vecka, laga middagar och sola i fönstret. Ska bli så himlahimla bra.

 

Längtar också lite efter att ha en egen lya på riktigt där jag kan fylla varje vägg med färger och foton, skriva musik helt ostörd, dansa varje natt och ha fula lampor på balkongen. 

 

Annars är jag så bekväm i min egen kropp för tillfället, även om det är omöjligt att inte alltid tvivla lite på sig själv så har jag reducerat den delen av mig själv till mindre än någonsin, tror jag i alla fall. 

 

Slutsats denna måndag: Det är ett mysterium att finnas men det är ganska fint ändå.