ser ni den mörkröda delen av min överläpp ellah

 

Det snöade när vi gick och jag tänkte att snö är så himla bra för det dämpar den där inbygda reflexen att krypa ihop i ett hörn av madrassen som finns under årets första månader. Den lugnar lite allt som mörker och kyla gärna uppbådar, den knarrar mysigt under skorna och den fryser inte bara låren rödfläckiga utan fryser även bort en massa känslor och en massa tankar //vardagslyrre//

Elina bad mig också skriva om förhoppningar och jag tänkte att det är kanske så himla dumt att jag alltid förväntar mig så jävla mycket. Om jag bara hoppades lite mindre, trodde lite mindre så skulle jag ju aldrig behöva bli besviken. Det är farligt att förvänta sig något för det är så lätt att det inte alls blir så och den känslan är en jobbig känsla. Samtidigt tror jag dock att det skulle vara ännu farligare för mig att INTE förvänta mig en massa, för om alla förhoppningar jag känner skulle tas bort skulle det finnas plats för så mycket andra känslor inom mig som kanske inte alls känns lika sköna att känna som förhoppning. Att förvänta sig något innebär ju också att en skapar en möjlig plats för något en vill ha, vilket faktiskt är ett steg på vägen.

 

Denna januari känns ändå bra, en aning varm trots minusgrader. Säga vad en vill om denna årstid men min tröja sammanfattar den rätt bra. Puss hej