Jag skulle idag ta en bild och skicka till min bästis men tog om. För jag var ful. Till min fucking bästis. Som har sett mig i alla situationer i livet. 

Först skämdes jag för att jag tvekade på att vara ful inför min bästis som jag vet älskar mig oavsett hur jag ser ut, men sen blev jag irriterad på att jag bryr mig OAVSETT vem som ska se bildjäveln. Jag ser väl ut som jag ser ut. 

Och jag blir inte bara irriterad över ideal och sånt eller att vi fokuserar så mycket på hur folk runtomkring oss ser ut utan framförallt över att jag skämdes över att jag var ful på den där bilden.

Okej? Synd jag va lite jävla ful ok vad säger det om mig? 

Säger det någonting om det som faktiskt är intressant om mig?

Säger det nåt om min humor?

Min intelligens?

Min välvilja inför andra invider?

Mina dansmoves? (och tro mig, de förtjänar inte att underskattas).

Nä. Inte ett skit.

Och det jag vill säga är inte att alla är vi vackra på vårt sätt, för även om jag tycker att det finns så mycket beauty i oss alla eftersom jag tycker skönhet handlar så mycket om ens karisma och så vidare, utan vad fan gör det om det INTE skulle finnas det? Vad fan gör det om jag inte är vacker? 

Inte ett skit.

Och just därför tycker jag att vi kan ge komplimanger kring utseenden också för det är egentligen så ointressant. Jag tycker ändå att det är superskoj om någon säger att jag är fin och kanske är det för att jag har en ungdomlig hjärna, men jag tycker inte att det är nåt fel, för det spelar ju ingen roll egentligen. Att säga att nån är snygg säger ju ingenting om hur rolig en tycker personen är, eller hur kloka grejer den säger eller hur spännande det är att vara med den. Det är ju totalt irrelevant egentligen.

Så det är viktigt att flytta fokus i det här också! Säga "du är jävligt snygg men det viktiga är att du är en så bra vän" för GUD vad en har grubblat och ältat sitt utseende och GUD vad vi behöver hjälpa varann i att inse att så mycket säger det egentligen inte om dig som person. 

Och jag tycker därför absolut att en kan få påpeka sånt för det är kan vara svårt att inte se skönhet i sin partner, bästis, mamma och så vidare. För skönhet har ju som sagt att göra med någons doft, sätt att skratta och kyssa ens nacke också och det tycker jag en kan få dela med sig utav, på samma sätt som det är kul att färga hår och ta del i öronen för det kanske förstärker eller gör att en känner sig fin. Och det är ju skoj att göra det också. Typ som det är kul att laga god mat. Eller simma snabbt. Fast det inte säger nåt om oss egentligen. 

Och nu är det slut på att skämmas inför min bästis som jag vet älskar mig, men det är också dags att sluta skämmas för de som inte älskar mig. Som tycker att jag är ful. Skammen över att vara ful. Jag är så jävla trött på den. 

You are beautiful in every singel way men om du inte är det så spelar det ingen fucking roll. Alla människor är kanske inte klassiska vackra och skit samma då.

Jag har skämts så mycket över att jag är ful och jag blir så irriterad på allt som fått mig att ens ägna det en tanke när jag skulle kunna koncentrera mig på att växa som människa eller ha fett kul och jag blir irriterad på att ingen sa till mig när jag var tretton och pubertetsful att ja "du är tretton och pubertetsful men tänk på viktigare saker och upptäck litteraturen och tänk på att du är exakt lika jävla älskad fast du är pubertetsful". Palla att det är pinigt att vara ful. Palla att det ska uppta ens tankeverksamhet när det finns så mycket annat att tänka på framförallt när en är tretton!! Och lite pubertetsful!!