Det här skrev jag i min dagbok apropå det:

"Jag har aldrig tidigare förstått hur de omkring mig kan kritisera och tycka om på samma gång, det har alltid varit så motsägelsefullt för mig, fram tills nu, nu äntligen när jag får tillträde till denna svindlande tanke om att jag existerar utanför prestationen.

För det är ju så att utan misstag blir vi aldrig perfekta. Men det är väl inte så jävla konstigt att en inte orkar fela när det enda som reflekteras i spegelbilden är prestationen. Och jag inser för förstå gången i mitt liv att jag är ingen vinnarskalle, jag är bara en värdelös förlorare. 

Livrädd att förlora mig själv eftersom jag gjort likhetstecken mellan självvärdet och prestationen. 

Och jag menar inte betygen eller skolgången för det är att förminska en känsla som målar själen svart. Jag menar det som spelar roll, jag pratar om orden, bekräftelsen och relationerna. 

Det är dags att fatta att det är en prestation att överleva stormen i magen".

Sov gott.