Förut tänkte jag att det är för att allt tar slut, att det som gör ont med sommaren är att den tar slut snart, det räcker med att blinka en gång för mycket så har sommaren runnit mig ur händerna.

Men nu tänker jag att det som svider i sommaridyllen, eller i allt som är vackert överlag, är kanske att jag skulle egentligen ALLTID kunna ha det sådär. Vi skulle ju ALLTID kunna ha det vackert EGENTLIGEN.

Det finns ju platser där en alltid kan ha bara ben, det finns människor som aldrig får en blekna, det finns livssituationer där vi aldrig behöver stressa. Men nu måste vi det och bara för ett litet tag har vi vakuum från allt som är motsatsen till det vi alltid vill ha.

Någon gång krossas spegelbilden av perfektion som just nu är min vardag och skärvorna skaver redan i mig, tyvärr. För akillieshälen i det vackra är kanske att vi vet att vi skulle egentligen alltid kunna ha det såhär. 

Men just NU har jag inga skärvor nånstans. Jag kommer inte ihåg att mitt liv varit såhär enkelt någonsin. Den känslan är helt jävla stört bra.

Hejhej.