Jakten hette den och var så jävla ångestklumpig att den grep tag i själen och jag satt paralyserad med äppelskruttet i handen från första scenen till sista. Varför lyssnar vi så lite på barn, varför berättar vi så lite för barn? Jag tror det skulle hjälpa så himla mycket om vi från en tidig ålder gav varann insikt och smakprov av vad som finns. 

Jag tycker att barndomen är så jävla skrämmande för det var så omedvetet och allt var som en giftpil utan nåd in i hjärtat. 

Jag minns när jag var kanske fyra och såg en naturfilm om en flodhästunge som letade efter sin mamma och sen blev uppäten av sin pappa och FAN hörni jag gråter när jag skriver detta??? Det är mitt absolut starkaste barndomsminne när jag förstår att sånt händer, sånt finns. På morgonen dagen efter kramar mamma mig i köket och frågar om det känns bättre och jag minns att jag nickade och sa att "jo ja visst gjorde det det" men det kändes bara värre, det kändes helt förjävligt och jag minns det än idag, för det var mitt första besök utanför fredagsmys och varma mamma varma pappa varma storebröder. Hjärtat fick svindel för första gången och jag har fan varit höjdrädd sen den dagen. 

Jag önskar kanske att mina föräldrar hade berättat lite mer om ilska och ondska och orättvisor, jag minns att mamma gjorde det mycket, men kanske ännu lite till, så jag hade fattat att det är inte alltid bra för ibland blir flodhästungar uppätna och ibland blir det krig och ibland gör vi skillnad mellan könen och det finns så jävla mycket att trotsa höjdskräcken i hjärtat för. 

Att prata visa våga men ändå alltid hålla om.