Det är konstigt med vänskap iband, det finns ju en "nykär" vänskapsperiod då en bara vill hänga med den personen för det är så roligt/spännande/bra och det känns WOW i hjärtat ungefär.

 

SEN finns den där vänskapskänslan som infinner sig efter ett tag, då det känns bekvämt och äkta och riktigt tryggt.

 

SEN finns den där känslan som nog bara finns hos ett visst antal människor, det där KLICKET som gör att varje del av ens jag faller på plats med en annan. Som gör att ens väsnkap känns livsviktig för jaget, att utan den blir det lite som allergi i hjärtat, det kliar och skaver. 

Idag var jag med mitt klick, och alla ord jag kan tänkas säga, alla tankar jag kan tänkas tänka har en plats hos henne. Hon pusslar ihop min hjärna när jag virrar och undrar och tänker för mycket och det är lite farligt det där, att tillhöra nån så mycket att ens hjärna slutar funka om de inte finns tillgängliga eller om ens hjärta får utslag av att inte vara nära, men ibland är det värt det. Ibland är det faktiskt så fruktansvärt jävla värt all rädsla i hela världen.

 

Jag provade en kjol idag som satt alldeles perfekt och hade små stenar som glittrade och jag tänkte att hon är som den där kjolen, hon sitter alldeles alldeles perfekt vid mig och hon glittrar. 

 

Sen åt vi en browniebomb och hon åt den vita konstiga röran och jag åt chokladsmeten och hon drack mitt vatten för jag dricker aldrig upp och sen åkte jag hem.

 

Jag hade inte råd med kjolen vilket är synd för då hade det inlägget blivit mycket bättre, men jag köpte ett par blommiga pyjamasbyxor istället så det får väl duga.

 

 

 

Ha det så himla bra.