Hej igen!!

 

Har nu pluggat mitt sista så är åter i lite balans. Dock fortfarande irriterad över att all glädje i lärandet liksom försvinner när det innebär fyra koppar te och redbull för att printa in sida efter sida av termer istället för att faktiskt prata och fatta och ha kul. 

 

Pratar och fattar och har dock väldigt kul på min skola men ändå!! Alltid lite kvar för att citera björnstammen som spelar på grönan i maj!!! Alltså älskade älskade. Tacka vet jag musik som går under skinnet och stannar kvar.

 

Som alltid når våren nalkas fylls jag utav en sån himla drivkraft och en sån himla längtan efter att åstadkomma och vara med om saker. Jag vill lära mig laga god vegetarisk mat, förändra sånt som suger, bara bära kläder som känns !wow! på kroppen, fläta mitt hår och gå jättelånga promenader med jättebra musik. Ska ta vara på tiden.

 

Tid är ett så himla underligt begrepp. Vi förlitar oss så mycket på tiden, det löser sig och det blir nog bra bara vi ger det lite tid. Jag vågar inte lita på tiden, inte egentligen och varför låter vi så mycket vila i ovisshet istället för att agera NU? På något vis ska det kännas lugnt att lämna det åt framtiden men framtiden är ju kanske det obehagligaste som finns.

Eller hur dumt är det inte att oroa sig för framtiden? Är det bra NU så är det väl viktigare att ta vara på NU än att oroa sig för SEN? Varför tillåter vi alltid SEN att ta större plats än NU, är SEN viktigare än NU på nåt vis?? 

 

Låter er klura på det när jag sussar superkissnödig pga dricker typ tusen glas vatten i minuten för det gör en tydligen frisk. Kiss n hugs