Det är konstigt att det ena inte utesluter det andra, att intensivt välmående inte utesluter att krossas mot sitt självförakt om och om igen, att vara bunden till många olika inte utesluter ett utanförskap ibland, kanske till och med hela tiden, att trivas i sig själv inte utesluter att betvivla varje celldelning som någonsin skapats i en, att bli uppmärksammad i varje rörelse inte utesluter ett beronde ut av andras bekräftelse för att riktigt konstatera självvärdet.

Och jag tänker att det kanske inte har att göra med livskvalitét, eller grupptillhörighet eller bekräftelsebehov utan att allt bottnar i en medfödd reflex att kunna analysera allt till partikelstorlek och sedan spotta på det. Och att någongång någonsin finns det kanske en chans att ta sig ur det. 

Jag hoppas det handlar om mognad och hormoner, att det växer bort till slut. 

Nu ska jag sova