Vi överraskade André med middag och champagne och det var varmt trots ingen jacka och bara ben. 

Vi lagade sallad bland annat (min enda talang alltså salladstillagning gjorde sig bra där må ni tro).

Senast jag var hos Ville var det snö och jag skrev tio sidor i min dagbok när jag kom hem att nu hoppar jag av skolan (inte pga Ville alltså utan pga vinterågge) och nu var det för varmt för strumpor och jag minns knappt senast när livspeppen så obarmhärtigt strålat in i själen.

Jag och Olga gick barfota på vägen, nybadade och med ungdom och vin i blodomloppet och stannade upp och andades in känslan av allt det där. Att vara ung är överskattat överlag men just där och då låg tonåren rätt till i kroppen och hade jag kunnat gråta med andra hade jag gråtit. Hulkat hade jag gjort.

Och så mitt där, bland varma armar och varm insjö var det å ena sidan så jävla vackert och å andra sidan så jävla sorgligt att det nästan gör ont att tänka på. I allt det bästa glider melankolin obemärkt in och skapar slagsmål i magen över vilken känslan som borde kännas. Allt vackert tar slut och så sällan är det sådär lätt, men jag lät ingen melankoli ta över utan åt bullar och skrattade tills jag satte i halsen.