Ge mig mer att dö för
Igår var alltså obeskrivligt, vill börja med att säga det att vad jag än säger så var det bättre, jag kommer inte kunna formulera mig.
Med bultande hjärtan och sockerkladdiga fingrar tog vi plats nästan längst fram och dansade och skrek med och var med om såndär musikmagi som gör att en vet att jag MÅSTE jobba med musik annars dör jag. Och jag blundade och försökte spara överallt i kroppen den där känslan av att om jag dör nu så dör jag lycklig.
Jag Elina, Nike och Linnea hann innan själva konserten träffa på tre bandmedlemmar och äta sockervadd.
Med bultande hjärtan och sockerkladdiga fingrar tog vi plats nästan längst fram och dansade och skrek med och var med om såndär musikmagi som gör att en vet att jag MÅSTE jobba med musik annars dör jag. Och jag blundade och försökte spara överallt i kroppen den där känslan av att om jag dör nu så dör jag lycklig.
Efteråt, omtumlade och hesa inväntade vi hel bandet vid kravallstaketet. Mindre hängivna fans har jag aldrig varit med om och mer humana artister har jag aldrig träffat. De vek med blicken för de blev blyga, de blundade när de kramades och frågade frågor om oss. "Starta ett band" sa Petter och vi ska fan göra det om så bara för att inte gå miste om petterinspo. Vi berättade för de hur mycket de betyder och de svarade en aning konfunderat att "tack själva, de är ju ni som är fantastiska, utan er skulle det aldrig gå".
Och Ambjörn. Jag gråter idag för att han inte är min bästis men jag fick krama och säga att han är min favorit och han slog ner blicken och viskade tack. "På de allra bästa konserterna regnar det" sa vi "lite lagom är bra" sa han. Önskar alla människor i världen var lite mer som honom.
Som ni vet går det aldrig riktigt att formulera sig när det blir såhär men magiskt var det kan jag lova. Jag sprang hem med kalla fingrar och frustde superlativ mellan brödsmulor för pappa i köket.
Idag börjar jag tio i ett. Sämre har jag mått.
Hare fint
Kommentarer
Trackback
