Med den där jävla skammen. Jag skäms ofta så mycket att jag nästan inte kan andas, jag kan vakna och nästan kvävas för att jag var för mycket eller inte kunde hålla käften. 

Men en skam som är nästan ännu värre är skammen av att tycka om för mycket. Detta händer mig VÄLDIGT ofta. Jag har en tendens att förälska mig i det mesta och de flesta och förutom att det kan göra ont som fan, är det pinigt som fan. 

Det är inte socialt accepterat att uttrycka sin kärlek för någons lärare, kompiskompis eller syskon. Och ändå händer det mig hela jävla tiden.

Och jag är trött på att skämmas över det. Det är tröttsamt att inte kunna erkänna vem jag tycker om och det tär på krafterna att inte få tycka om i sån utsträckning som en vill. 

Nonchalans är en konsekvens av patriarkatet, det är jag övertygad om. Att det värderas högt att skita i saker, känslor och människor.

Nu får det vara nog med det där! 

Nu ska jag sluta skämmas för vad Jag tycker är kul och vem jag tycker om. 

Nu ska jag till OCs land hejdå.