I mitt kök och det bränner bakom ögonlocken. Allt blir så tydligt ibland bara. Kanske är det lite bubbel i kroppen. Kanske är det bara att det blir så jävla obetydligt med oron, ängsligheten, framtiden, jobbet, plugget när det bränner till i bröstet (tack Danny saucedo för den talande beskrivningen) av att veta hur mycket vi älskar varandra. Vad spelar det för roll i hela världen om det skulle gå åt helvete när hon är med mig. Jag har älskat henne i smyg, i självdestruktion, långt bort och nära men alltid tydligt. Jag har alltid vetat att vi ska vara med varandra. Vad som än lämnar mig finns du alltid kvar och jag önskar att det gick att visa upp den känslan. Att vara med dig är som att springa en fkn mil och ändå inte dö (tack alex Schulman för den talande beskrivningen som jag omformulerat en smula). 
Och det slår mig så tydligt att det löser sig alltihop så länge jag omger mig med dem som gör mig till en kärleksfull, varm, trygg människa. Kan en ställa de kraven på en vän? Jag vet helt ärligt inte men jag måste omringas av kärleken för utan den kan allt ta sig i arlset.