Men nu tror jag ändå att jag har förstått vad det beror på. Det är egentligen kanske det allra tydligaste, det som vår mest uppskattade sommarlåt handlar om. Sommaren är kort! Den flyger förbi, ur min hand, och jag griper efter den med näven. Sommaren är kort och plötsligt är jag där igen, i klassrummet, i mörkret, i stressen. Det är som ett dysfunktionellt förhållande. Jag behöver sommaren för att överleva, jag mår egentligen aldrig så bra som når den håller om mig, och jag älskar den villkorslöst. Men den gör mig så illa, för den försvinner igen, varenda gång gör den det! Får mig att skratta, leva, känna huden pulsera och känna fötterna springa. Och sen försvinner den. Min hud minns fortfarande pulsen, mina fötter minns fortfarande asfalten under sulorna och skrattet hörs fortfarande i öronen. Men varje gång försvinner den. Och jag står där, snopen och med flagnande hud.