Här kommer en text som jag skrev i somras. Kanske var det den bästa tiden i mitt liv och kanske har jag aldrig saknat sommaren mer än nu. Texten är inget vidare men det tåras i ögonen när jag tänker på det. Precis sådär kändes det! Precis så där var det! 

Tiden är oändlig. Den tar aldrig slut nu. Klockan har fastnat i ett obefintligt klockslag, och ljuset mellan trädkronorna ger inte svar på någonting. Ingen bryr sig om tiden. Tiden får gå, tiden får stanna, gruset knastrar under cykeldäcken på väg mot skratten. Vad som händer idag eller om det redan är imorgon vet jag ingenting om. 

Solen har målat himlen rosa och vattnet är lent mot benen. Jag ramlar och vattnet tar emot. Jag dricker rosa bubblor som matchar himlen. 

Natten och morgonen går in i varandra, tiden är oändlig. Den tar aldrig slut nu. Våra bruna ben mot vita lakan, han luktar sommar i nacken och hans hår är strävt av salt mot kinden. Mina blåmärken på benen är minnen från klipporna, från dansen, från bilvägen, från kissbuskarna med taggar. 

Jag vaknar imorgon säkert eller kanske inatt. Tiden är oändlig nu, och ingen morgon gör mig illa längre.