Jag läste häromdagen igen om att skolan får aldrig gå ut över ens hälsa. Jag önskar att jag kunde tänka så. Jag önskar att alla de där axlarna, alla de där lärarna som tittar bort från oss när vi GRÅTER framför deras ögon kunde tänka så. Men det fungerar inte att tvinga någon som är fast i systemet att sluta anpassa sig efter det. Jag måste kanske inte prestera bra på allt,men jag VILL ju göra det. Det är som att säga till en tjej att prata mer eller till någon som hatar sin kropp att acceptera den. Det går inte att se på det klarsynt när en är fast i systemet. 

Två av de jag älskar mest på jorden fyller år och jag vill bara kunna ge de allt jag har men jag har ju inget längre, ingen ork, ingen energi.

Mamma gråter för hon tycker hon är tjock. Mamma, den klokaste människan jag vet kan inte se igenom det. Jag vill få henne att försöka fatta, men jag kan inte utan att bryta ihop själv. 

Inga känslor får passera för då kanske jag börjar känna mig själv, jag har munsår och jag har ont i axlarna. 

Hoppas ni mår bättre