Jag går inte isär när jag går med dig
Jag är en av dem som springer nerför rulltrapporna. Jag tyckte alltid att det var så jobbigt att se på dem när jag var liten, att jag oroade mig för hur de hann med. Och nu är jag en av dem. Jag undrar hur det blev såhär.
Det ledsnaste i livet är när jag inte hinner räcka till, men det är så DJÄVULSKT svårt att räcka till när en inte ens hinner räcka till åt en själv.
Jag minns inte senast en morgon inte gjorde mig illa och jag minns inte senast som det inte kändes meningslöst att resa mig upp.
Det är fint på samma gång nuförtiden, för jag vet att det snart är slut. Det är ljust när jag vaknar, jag fylls hela tiden av mina vänner, deras skratt, deras tankar och om jag håller på att tippa över så är hans armar runt min rygg.
Det är fem veckor kvar nu! Och det känns okej men ibland påminns jag om det. Om att det är så jävla svårt att inte gå isär när en måste springa i rulltrapporna.
Nu ska jag sova
Kommentarer
Trackback
