Men på natten är det sjävförtroendet glömt. Då är det inkapslat i den enorma rädslan som finns över att nåt ska hända. På dagarna är jag inte rädd över att någon inte vill att jag ska kunna finnas, då är rädslan förvandlad till ilska. Men på nätterna, då är jag bara rädd. Så jag flyttar mig noggrant, möter inga blickar, särar inte på benen på tunnelbanan. Ilskan över att någon tar mitt utrymme är förbytt i en rädsla över att ta plats. Jag lämnar klubben lite tidigare för jag är så jävla rädd att kanske stöta in i någons axel mitt i natten, jag är så jävla rädd att behöva finnas till på natten. 

Den är den värsta känslan tycker jag. Rädslan över att finnas till. Ibland kommer den till mig i form av ångest, ibland iform av paniken som uppstår när klackarna är så höga och bron så lång och ljudet av någon annans skor så nära. Jag provocerar inte då, jag finns inte då längre. 

Att inte vara rädd för att finnas är kanske det tydligaste sättet att mäta ett privilegium. Ibland är jag såååå otroligt priviligerad, att jag kan ta för mig av allt och alla, att jag kan visa min kropp på vissa sätt, att jag blir tagen på allvar, samtidigt i vissa situationer sitter jag helt tyst beredd på att bli bedömd för allt jag säger, och i vissa situationer kryper jag ihop på tunnelbanesätet för att inte bli tittad på. 

Skrev detta tre inatt hejdå