När detta inlägg publiceras är det min födelsedag! Jag älskar att fylla år! Så oändligt mycket att det nästan känns som att födelsedagskonceptet är uttänkt bara för mig, presenter, bubbel, kärlek, uppmärksamhet. Något som känns extra underbart med denna födesedagsomgång är att idag infinner sig myndigheten. Från o med idag (eller imorgon som det är när jag skriver detta xD) är jag myndig! Lagligt berättigad att skåla, stilla min mensvärk med egeninköpa alvedon, ta körkort ja ni vet!! Men det finns nåt annat jag längtat efter med just denna födelsedag. 

Jag har längtat efter att bli arton hela mitt liv nästan! När jag, Elvis och Stephanie var mindre kunde vi sitta och bubbla i timmar om hur det kommer se ut när vi är arton. På den tiden innefattade det lägenhet, ekonomiskt oberoende o s v men jag nöjer mig så jävla mycket med att bli arton på det sättet det innebär idag. Att ta den där satans barndomen ur min kropp! Jag har egentligen aldrig tyckt illa om att just vara barn, jag var påhittig, glad och min mamma gick med mig till Skansen när jag var ledsen! Jag hade det så fruktansvärt lyxigt! 

Men att vara barn innebar också att inse all skit som finns utan att kunna förstå eller förändra den. Det tog på mig på nåt sätt! Att upptäcka att vuxna för det mesta gör saker ur egenintresse, att jag inte tilläts bete mig som min bror fast vi var nästan lika gamla, lika starka, lika snabba. Att för första gången känna känslan som överrumplade allt jag tidigare känt, se allt förlora sin glans, känna benen tappa balansen och få skavsår under ögonen. Att vara annorlunda, att inte passa in, att se på min mamma och pappa som svaga och ledsna och förbanna mig själv för att jag inte var tillräcklig åt dem.  

Allt det där utan att förstå. Utan att förstå att vuxna inte växer upp och blir människor förmögna eller berättigade att säga åt en vad en ska göra, utan att förstå att jag var precis lika bra som brorsan men att det finns en samhällsstruktur som tjänar på att jag kände så, utan att fatta att mitt liv inte skulle ta slut utan att hormoner, känslor, tankar kan sätta sig i det fysiska, att det skulle finnas så många sammanhang för mig senare, att mina föräldrar inte förväntade sig att jag skulle få dem att må bra precis hela tiden. 

Min barndom på det stora hela var fantastisk och jag var fruktansvärt prilivilegerad. Jag tänker på det inte minst med allt som händer nu, hur jävla kärleksfullt, tryggt, varmt det var hela tiden. Min barndom var så enkel och rolig och jag är så bortskämd! Och jag talar ur ett oändligt bortskämt perspektiv, men i mitt liv som jag levat är detta det som påverkat mig mest (även om det i jämförelse med allt i hela världen inte är något men så är det väl med allt).  För mina känslor som barn var ofta inte enkla, roliga, varma och trygga.  Jag önskar att jag hade vetat allt från början, för det gjorde ont att upptäcka utan att förstå. Det skadade mig, mitt sjävförtroende, min självkänsla, min förmåga att prestera på ett nyanserat sätt, att tänka, att våga och vilja. 

Alla dessa begränsningar lämnar mig nu. Jag tar farväl av självhat, ängslighet, oro, känslor och tankar som missgynnar alla andra omkring mig och mig själv. 

För hur jävla absurt det än är, så tillhör det barndomen. Och idag blir jag vuxen.