Jag är så jävla trött på er. Jag är så trött på att vara på min vakt hela tiden, jag är så trött på att åka hem tidigare för att inte gå själv över bron. Jag är så trött på att ni skrattar åt mig för att jag tar den tidigare tunnelbanan för så många av er är inte rädda för ert liv. Jag är så trött på att känna tårarna frysa till is över kinderna, på väg genom natten. Jag är så trött på att hålla mina tjejers skakande axlar för att ni har hotat dem, skadat dem, förstört dem. Jag är så trött på att ni tar er friheten att säga nåt om min kropp för att jag går förbi, dansar nära, lånar en tändare. Jag är så trött på att bli smickrad av er för att jag har lärt mig att den inte är värd nåt. Jag är så trött på att gråta i omklädningsrum, att inte passa i några kläder för att ni tjänar pengar på att göra dem för små för mig, jag är så trött på att ta ansvar för era känslor och jag är så trött på att ni håller mina i er hand. Jag är så trött på att vara orolig att åka tunnelbana med ett gäng betydligt yngre killar, för att jag vet att i den där åldern är de gränslösa och jag betyder ingenting längre. Jag är så trött på att inte äga mitt liv, min kropp, min rädsla, min frihet. Jag är så trött på att begränsa mig om och om igen så ni ska slippa skämmas, anpassa er, ta hand om er själva och växa upp. Jag är så trött på att ni bara "kan sätta er på ett tåg och se var ni hamnar" men jag vågar inte! Jag är så trött på att ni inte fattar att ert mod, er sköna inställning till sommaren, skolan, vännerna är ett privilegium. Jag är så trött på att aldrig få en avslappnad inställning till att resa, bli bedömd, hamna i en konflikt. Jag är så jävla trött på er och jag kan aldrig bli fri.