Funderar på att gå hem från Slussen för att känna känslan av att inte vara rädd längre, men är för trött. Vill ringa André och berätta men han är full. Kollar på kroppen i spegeln, den känns okej. 

För er som också befunnit er i natten ett tag, eller som kommer att komma dit. 

Ibland kan en få för sig att livet bestämt sig för hur det ska hantera en. Det är alltså inte sant. Ett tag har en ett liv och plötligt ett helt annat. Ledan är inte ditt liv, bara ett tillstånd. Ångesten bor i dig nu men den kommer att flytta. Oron är inte verklig och det kommer den snart att inse. Rastlösheten blir snart till spring. Livet är så jääävla simpelt uttänkt, plötsligt sitter du på en bänk i Slussen, månen målar himlen ljus och en låt som du glömt kommer på och du minns. Natten tar slut till sist. Och då kommer morgonen.