jag är inte rädd för döden
jag har ingen dödsångest, men en gång sa en vän till mig att om man konstant oroar sig för att ens liv verkligen fullständigt saknar mening så är det ungefär samma sak som att vara rädd för döden
visst undrar man ibland vad som hände med allt som blev över när det var över
stod någon och sopade upp dom medans andra drack champagne i cocktailkläder
vem bäddar ur lakanen ur sängen när någon dött
viker tyg med död på i prydliga små kvadrater och staplar på en rullvagn det gäller nog att tänka på något annat då, vad man ska äta till middag eller vad man ska köpa till sin lillebror i födelsedagspresent eller hur man ska inreda sin nya soffhörna
vem skottar årets sista snö och känner personen då; nu, äntligen! har vintern tagit sitt pick och pack! eller känner man bara i en och samma inandning “så var det med det” och går in och utför någon annan ganska meningslös syssla i väntan på en meningsfull syssla som med största säkerhet aldrig infinner sig
vem kan ta den sista filen, skölja ur förpackningen och sortera den på rätt sätt utan att känna, så bara det allra minsta, hur bäst-före datumet inte längre är en evighet fram i tiden utan nu är den tiden slut och man håller andan, hoppas på att nån ska komma och klappa en på axeln och hålla om ens arma ryggtavla och påminna en om att tiden kanske räcker till, jovisst gör den nog det
jag är inte rädd för döden
inte för själva stelnade kroppen
inte för cermonierna och rosorna och smörgåstårtan
jag är bara rädd för att allt det mellan födsel och död
inte ska vara någonting alls
