Sa du till mig en gång och jag kände verkligen en vansinnig längtan efter att slå dig då, att lämna ett rött märke över din kind, som en strimma solnedgång mot dina fräknar.

världen är inte skyldig en någonting, den har inte lovat en några fler solnedgångar. och jag blev avundsjuk, något så våldsamt, över att du fick känna så. att du gick runt och förväntade dig en gryning och en skymning, att du tyckte att du förtjänade det. att du krävde det av världen, att den skulle skymma. när vi vaknade om morgnarna var du aldrig orolig att jag skulle ha slutat älska dig under natten. att jag skulle ha tröttnat på sättet din kropp buktade sig när den rörde sig i sömnen. du tyckte aldrig att min kropp var opålitlig, trots att den ändrar form så ofta. du tyckte du kunde den innan och utan, hur skelettet har flyttat på sig under min knäskål, hur mina ljumskar ryckte till när du la dig över mig, allt det där hade du räknat på och det var verkligen med minutiös säkerhet som du rörde dig efter mig, men man kan inte räkna på hud älskling, man kan inte räkna på hur ens huvud ändrar form så att det plötsligt en dag inte får plats i mellanrummet mellan dina skulderblad, man kan inte räkna på hur kärleken plötsligt en dag rinner en ur händerna, utan förvarning.

du var så säker på att du visste allt om min kropp. du hade räknat ut den. du hade satt in den i en ekvation och dividerat ut alla skrymslen och fyllt dem med din tunga. men jag vågade aldrig lita på din. du trodde på den där idiotiska killteorin om att man blir expert på någonting efter tiotusen timmar. jag kunde ha lagt tiotusen timmar på att ligga bredvid dig i sängen men jag skulle aldrig bli expert på hur din armbåge rör sig i sömnen. för man kan inte räkna på varandras kroppar älskling, man kan inte räkna med varandras kroppar älskling. de ändrar form och byter plats och flyter ut.