jag köper det dyraste vinet jag har råd med, men inte ens det smakar gott om man har en strupe av krossat glas

höll på att kräkas när jag kom hem från jobbet igår natt, det verkar som att min kroniska längtan av att vilja slänga mig och begravas i ett grovsoprum gör sig påmind varje gång allt jag gör inte blir precis som jag vill

såhär skrev jag en gång

“Det var det bästa vi varit med om och trots att jag inte vill tro på allt jag tänker så ringer jag henne ibland i natten och frågar “Visst ska det hända oss igen?”

Och vi lugnar varandra:

Såklart såklart,

det är inget vi behöver oroa oss för allt är i sin ordning, man har inte varit med om det bästa när man knappt har varit med om nånting. Vi säger hejdå gonatt ja du ta en cigg till, rökning skadar en inte förens man fyllt trettio, du har min tillåtelse och beundran.”

och i mina mörkaste stunder mumlar jag i natten

“låt det hända mig igen”

men sanningen är att: jag vill inte att det ska hända mig igen

jag vill, som den glupska och giriga ungjävlen jag är, att jag ska drabbas på nytt av något nytt som är så starkt att jag måste sätta handen mot bröstkorgen och sucka ljudligt över hur världen ständigt förvirrar en

och Beckett skriver lol

“ Kanske mina bästa år är borta.

När det fanns en chans till lycka.

Men jag skulle inte vilja ha dem tillbaka.

Inte med glöden i mig nu.

Nej, jag skulle inte vilja ha dem tillbaks igen”

hahah så vackert tycker jag?? att man bah “mm det där var verkligen mina lyckligaste dagar men vad ska jag nu med dom till när jag tack vare dom är en helt annan person”.

med det sagt

alla gyllene dagar vi haft, kommer vi ha igen

fast inte på samma sätt för då dör jag