Just nu:

Skriver hemtenta på mina mysigaste fik på st Paulsgatan, känns som tidigt nollnolltal på ett av dom fiken, jag var först av alla där häromdagen, drack te ur en superstor kopp, O’c kom in och läste medan jag skrev om Shakespeare, jag älskar att leva i symbios med henne, handla sushi på väg hem, sitta i hennes fåtölj medan hon packar sin väska till London

Sebs skrev i vår chatt idag att han kollar på "vår tid är nu" och då saknar oss. Och jag får kramp i magen, fysisk påminnelse i min kropp om att jag inte är hos dem varje dag. Varje jävla kväll sågs vi i soffan, kollade otaliga timmar vår tid är nu/på spåret/mandelmans/första dejten, samlade ihop vårt snask, åt oändliga mängder nudlar och knäckemackor, drack te ur stora koppar. Jag tvingade alltid någon att massera mina händer, vi läste varandra texter, somnade i varandras knän. Jag är på ett sätt glad att den tiden är över så att vi kan fortsätta göra nya saker, men när jag påminns blir det så tydligt att hjärtat vet: det där får man kanske bara ha en gång. Glöm inte att jag har masserat era händer, värmt vatten till era nudlar, älskat er som min familj 

Imorgon när min tenta är inskickad ska jag städa hela min lägenhet, plantera om en växt, gå med återvinningen, tvätta en maskin lakan och lyssna på mina podcastas som släpps på fredagar. Gå en jättelång promenad om det inte hunnit bli för mörkt. Kanske köpa en öl. Jag längtar så mycket 

På lördag börjar jag jobbet mitt i natten nästan och mitt när jag står där och gör smoothies och brygger kaffe och gör frukostmackor kommer min älskling Jack att komma in och jobba med mig, Hahhah hur bra får saker och ting vara 

November brukar vara en ganska dålig månad och senaste åren min "olyckligt-kär"månad. Håller tummarna för november i år! 

Vakande halv sju imorse av tentastress men visst finns det nåt i det också. 

Puss