ibland försöker jag inbilla mig att det har med livsstil att göra, men jag vet att det sitter i oss, och hur mycket jag än försöker så vet jag att man aldrig blir av med sin kropp, sin hjärna, sitt dumma älskade lilla hjärta 

Du sa en gång till mig "det får inte hända dig också" och jag la mitt huvud i ditt knä och lät dig smeka mig över håret och sa inte "det är redan för sent, det hände mig första gången vi träffades eller första gången jag såg solen sådär tunn i olika mönster över mina lakan, eller första gången jag höll om knogarna på någon jag va kär i och de gjorde hål i mig, eller första gången jag gick hem längs folkungagatan och gruset hade kommit fram under all snö, eller första gången jag simmade snabbt genom havet när det är sådär grått och varmt, eller första gången jag räknade kotorna i hans rygg, eller första gången jag var på en fest som var dammig i ljuset och trång och alla rökte inomhus och jag med fast jag började röka långt senare, eller första gången jag satte mig på ett badrumsgolv på en fest och hörde alla utanför och inte kunde förstå hur jag skulle ta mig igenom fyrtio minuter till innan jag kunde ta mig därifrån, eller första gången jag somnade i solen och vaknade varm och mjuk, eller första gången jag åkte tåg själv och jag förstod att alla de här platserna som jag kunde se utanför fanns och att man kanske kunde komma ifrån, eller första gången jag förstod att jag aldrig kommer ifrån för jag har ett märkligt och idiotiskt och livslångt kärleksförhållande till den här staden, 

Och hur blir man någonsin av med det?

Går det att tappa bort allt det i en kikärtsgryta?

Går det att yoga bort allt det i en tjugo minuters tutorial på youtube?

Går det att få allt det att försvinna i en kopp gurkmejavatten?

Vissa saker ligger noggrant och evigt förvarade under huden "

Men till dig sa jag bara då "allt kommer att bli bra med mig"