Varför är saker så stora 

Jag vill bara hålla något litet mellan händerna för en gångs skull, men alla gester känns så stora 

Nästan allt är för stort 

Alla känslor är så tunga, även de allra bästa 

När solen lyser genom fönstret på morgonen när jag vaknar och jag har typ en ledig dag framför mig, vet jag att den dagen är förstörd för den är för perfekt 

Är det så? Är det så att jag har ett för litet hjärta? Så litet, det kan inte ens rymma den enklaste av känslor.  Elis b skriver "kärlekens protes är hjärtat i bröstet" men jag har en för trång bröstkorg eller alldeles för litet hjärta eller nåt för kärlekens protes verkar ha blivit hela min kropp och det är inte bra 

B. Malmsten skriver att hon kan vara arg på allting men när hon läser en rolig kolumn i morgontidningen eller en träffande insändare så går känslan över i kärlek haha, kärlek till hela världen typ

För mig är det mer såhär, jag känner en stark bultande glädje över att saker är så roliga och bra och fina och så händer något, typ jag cyklar fort in i solen eller stan är helt disig när man åker pendeltåg genom den, och då fylls jag med sådan påträngande sorg över att allt det här vackra existerar i bara ett litet ögonblick och sen kanske aldrig, aldrig igen  

Mitt hjärta är för litet för att bära allt det här lilla som är det allra största 

Det största-tanken på att inget vackert eller snällt är garanterat framöver, och att om man har otur glömmer man bort hur det där lilla vackra, man hade en gång, kändes