jag är besatt av tid

jag är besatt av att komma undan den

jag har alltid trott att jag inte är rädd för döden

men jag tror kanske det var jonas som sa till mig

att om man från födsel till död är ständigt oroad för att allt ska sakna mening

är det ungefär samma sak som dödsångest

jag är inte rädd för döden

jag är inte rädd för cermonierna kring den

jag är inte rädd för smörgåstårtan eller blomsterkransarna eller askan som ska spridas i något hav där man seglat som ung med sin stora kärlek

jag är bara rädd för att allt dessförinnan ska vara ingenting

om allt bara följer samma cirkelrörelse

kommer jag kanske aldrig undan då?

jag letar efter mening i allt

och då blir man såklart aldrig nöjd

det finns ingen riktig mening med att se den här filmen

den här lunchen saknar betydelse för mitt framtida liv

jag är girig

jag vet att det är mitt stora problem!! att jag är så fruktansvärt vulgärt girig!!

men när man vet hur det känns när något är stort och viktigt och utan tvivel

hur ska man då nöja sig med allt det andra runtomkring?

hur ska man då inte bli en junkie på betydelse

hur ska man då inte leta efter tecken i handfatet, på trottoarkanten, i betongkomplexet vid årstabergs pendelstation, i dina knogars rörelse över bordet,

ett tecken på att man är på väg åt rätt håll och inte befinner sig i samma cirkulära rörelse

som utan undantag slutar i att man står framför helkroppsspegeln med dunkande hjärta trots att det enda man gjort hela dagen är att ligga still i en soffa

hur fan kan ens hjärta fungera!! trots alla trottoarkanter som helt saknar betydelse

hur fan kommer det sig att man fortsätter gå i cirklar när man är vilse

uppfinn nåt nytt snälla hur kan ingen än ha kommit på

varför vi fortsätter gå i cirklar när vi är vilse

eller hur man kan få en cirkel att ta slut

eller ändra form