Häromdagen när vi kollat teve och skulle sova och du hade ångest och var svår att få tag i, och jag VET att det inte är jag som orsakat din ångest, jag hör när du säger det och skäms för att du måste påminna mig, men i alla fall, 

så lägger jag mej med ansiktet från dej och jag vill gråta stora blöta tårar för det känns så hemskt och jag känner redan dina ord i nacken hur du säger att du ångrar dej, att du tog ett förhastat beslut, att du är kär i den där andra som jag vetat att du varit hela tiden som jag tänkt dej om men inte vågat, och jag förbereder mig, jag trycker handen mot bröstkorgen som för att hålla tillbaka hjärtat i kroppen när det kommer falla ut.

Men så drar du mej närmre, viskar att jag ska berätta nåt, så som jag brukar be dej när jag inte vill att kvällen ska ta slut. Och jag berättar väl nåt om hur jag tänker på dej så mycket att jag glömmer bort att handla och står framför ett tomt kylskåp men jag är ju inte hungrig för hela min mage är fylld av känslan av att vara med dej, 

kanske säger jag inte det till dej då men jag önskar att jag kunde, jag försöker, gör mitt bästa för att få dej att förstå, 

Det är utmattande att tycka om någon man knappt känner så mycket, man får veta att den har gjort en operation eller varit kär i någon eller spelat in en låt och antingen så krymper det där hålet i magen eller så vidgas det och med dej bara vidgas det om och om igen, som att jag nästan får be dej  

"pausa nu jag måste andas"