Idag skrev vi till varandra. Man ska vara vid vatten när man är ledsen. Men jag bor så långt bort från vattnet, det är förstås därför jag inte trivs så bra. Vattnet är en timme bort om man ska promenera. Det är den enda man vet hjälper. Att gå och gå kring vattnet.

Idag skrev vi till varandra att det är något med vattnet, nåt övernaturligt alla gånger! Man blir så skör och stark på samma gång, så mottaglig och tacksam. Man blir så bra på att tänka av att vara vid vattnet. Det är förstås därför jag varit så dålig på att tänka!! Hur fan ska man kunna tänka när man är så så långt från vattnet. 

Jag tvättar håret som att jag unnar mej det. Jag kokar kaffe och längtar tills det puttrat klart, jag hinner inte vänta, måste ta ur kannan innan det är färdigkokat.  Jag snusar en hel dosa. Snart är det första mars. Men gud jag måste skriva det till er. Snart är det första mars. Det är en helig dag. Det är första dagen man kan sitta på Mellqvists uteservering och känna pulsen. En gång skrev jag "om inte vi finns bränner jag upp den här staden.  När gruset kommer ska vi fira" 

Plötsligt känns det som att jag skrev det för den här tiden. Det var inte jättebra skrivet jag fattar det väl för fan själv. Men jag menar. Nog måste det handla om den här tiden. Eller så är det bara jag som letar efter tecken . Hursomhelst, på måndag är det äntligen första mars.