Snön gör mej lycklig för jag känner: någonting händer. Obs menar inte klimatförändringarna. Jag menar: årstiderna byts av, tiden går, trots att det inte märks rör vi oss långsamt mot andra tider. Snart är det ett år sen skolorna stängde, snart är det ett år sen mamma ringde mej och jag la mej ner på vardagsrumsgolvet (som bekant är mitt enda golv), snart är det ett år sen jag tänkte nu blir det snart bättre.

Men lik väl tänker jag så varenda dag: nu blir det snart bättre! Och snön hjälper till, det blir ett bevis på att tiden går, jag stoppar mina fingrar i snön och sköljer de med varmt vatten, ett bevis på att kroppen fungerar. 

Fan va frisk man känner sig också när man går  i det kalla. Och fan va snabbt man går! Jag gick häromdagen och pratade med Vanja över Västerbron och tillbaka utan att tänka på att fötterna gick. 

Och nedan bildbevis på när jag och Fanny och Axel drack choklad och kollade på djuren i Hökis och Axel pekade ut huset som Peter Englunds Söndagsvägen utspelar sig kring, och jag tänker hela tiden "där cyklade jag i somras på väg till Nike och nu är det typ en halvmeter snö." Besatt av tiden, av att stirra på mina fötter och fatta att det är samma. Ja, herregud. Stackars lilla hjärna.