Tionde juli
Inte kunnat skriva två dagar för jag har levt enligt den eviga semesterdevisen: ligga paralyserad av ångest i sängen medan solen strålar utanför. Be till gud och universum att om bara det här blir bra så ska jag aldrig oroa mig igen, på hedersord,
jag ska ALDRIG oroa mig för nåt igen, det känner jag nu.
Men idag känns det nog lite bättre.
Läst tidningen, druckit kaffe, jag känner mej så trygg i min lilla flock med mamma och pappa och Daniel. Daniel åker idag och jag vill inte det, vill somna på honom när jag är orolig, vill veta att sitter längst bort på tomten och skriver när jag
vaknar, att jag kan gå dit och läsa vad han skrivit idag, höra honom säga det är ingen fara och allt är lugnt och vi har det bra här.
Men jag övar på att va såhär:
Jag accepterar att jag inte vet allt
Det är som det är och det blir som det blir
Jag litar på att allt löser sig
Idag springa bada skriva allt sånt som inte får plats när man har dödsångest men som är så viktigt när man har ångest.
Tack för att vi får vara glada
Kommentarer
Trackback
