Jag drar mitt fega och neurotiska hjärta genom öknen med förhoppningen att det någonstans på andra sidan ska finnas ett hav som jag får flyta på rygg i snart. Och då ska jag för en liten stund få tänka. "Just nu behöver du inte oroa dig för någonting alls"

Idag gick jag genom stan i mörket och snön och det påminde mig om att vara tonåring, att  tidig kväll, strax innan eller efter middagen, gå ut och lyssna på the killers typ, drömma om det där havet som en hägring som någongång skulle uppenbara sig. 

Jag vet att det är girigt men jag vill ha mer av detta hav- trots att jag verkligen fått mer än man kan begära. Men jag minns när jag och Elina på en stenstrand i Kroatien sa till varandra i den heta heta solen som gjorde oss helt röda för vi slarvade med solskydd och tunna skjortor" Har vi några bekymmer nu? Nej. Det har vi verkligen inte!" 

Kommer en sådan tid igen - nej den gör inte det va? En tid utan ett enda bekymmer lmao en tid att inte tänka eller oroa sig bara TA FÖR SEJ nej kanske inte men man får lura sej själv lite

Försök va lite lycklig och snygg jag ber dej