Nu sitter jag på verandan på Öland i morgonsolen och dricker kaffe och läser DN.  Solen värmer fast det inte ens är april än. Kan solen fortfarande vara varm? Varje sådan insikt skakar mej i grunden. Livet måste fortsätta pågå trots att det blir utan det som varit. Lika omöjligt som det känns att leva det förra livet , lika omöjligt känns det att leva det här nya främmande som förut var det jag kände till. 

Var är jag i min process? Jag gör alla steg  på samma gång. Jag förhandlar i ena sekunden (vadsomhelst, jag gör vadsomhelst bara bara allt löser sig), jag accepterar (det här var bara en underbar och förtjusande liten u-sväng som livet tog med mej på och som jag får vara tacksam för), jag kapitulerar inför sorgens depression ( aldrig mer ska det vara som förut och därför aldrig mer ska jag vara lycklig) jag är arg (hur lät jag det bli såhär min dumma jövla åsna), jag förbannar och förklarar och oroar och älskar och förlåter och anklagar och lovar mig själv på heder och samvete: aldrig gör du såhär igen. Aldrig igen låter du din rädsla och oro styra ditt liv på detta sätt. 

Vem har sagt att livet ska vara enkelt eller logiskt? Livet händer dej, om du har tur och otur. Allt är redan bestämt. Jag måste bara lita på processen. Det finns jobb kvar att göra, det finns saker att lära sig och förstå. Men universums ordning är bara verkar kaotisk. Egentligen är den klar. 

Och tills dess att universum börjar make sense igen är jag så lycklig för detta. Att solen värmer i mars. Att havet ligger kvar nedanför kohagarna och jag kan springa dit. Att jag får ligga i soffan och läsa medan mamma gör en brasa och pappa lagar middag. 

Och jag vet ju. Innerst inne vet jag ju. Såklart jag väljer att livet innehåller allt detta än att det aldrig hände mig.